funderingar

det slår mig ibland att det är lite lustigt ändå att man hamnar där man hamnar i livet. liksom. vem skulle kunnat ana att jag skulle träffa en 12 äldre man med två ganska stora barn och involvera mig i en relation med honom och känna att det är där jag vill stanna. helt plötsligt blev det liksom tid att bli vuxen och agera ansvarsfullt och av hänsyn till många andra inblandade. inte kunde jag veta att det skulle få såna stora konsekvenser de där kyssarna på en parkbänk för snart två år sen. jag var bara ungochdum och tänkte mest med libidon. men egentligen är det ju så hela tiden. det man gör har en påverkan på livets gång, men det är inte alltid man ser det. i helgen när vi gick på dans-showen var Esz där också såklart och nu går det nästan bra att träffas. eller. inte som att vi samtalar direkt men vi ler mot varann och hälsar och det flyter ändå på. jag hoppas att tjejerna också känner att det är ok. jag vet ju inte vad hon säger efteråt. hon hade sagt till H när han skjutsa dom hem från bröllops-middagen att hon fann mig vacker nuförtiden (hon har tidigare ifrågasatt hans val av mig pga mitt utseende, hehe). jag vet inte varför hon ville säga det men det känns ändå någonstans skönt att höra. det är alltid konstigt för mig att se henne. vi är som dag och natt. jag är kort och ganska liten och ljus, hon är mörk lång och har mer klassisk kvinnlig figur (läs, hon har höfter, tillskillnad från mig).
någonstans har jag en pervers längtan efter att sitta ner och prata med henne om hennes och Hs förhållande. hur det var, varför det var dåligt etc. jag vet ju bara hans sida. men det kommer nog aldrig att hända.

för ett tag sedan sa jag till H att jag mår dåligt för att jag inte känner igen mig själv och att jag har väldigt svårt att tolka mina egna känslor nu för tiden. han sa att han också känt så många gånger, och särskilt nu när han ändrat sig radikalt sen deras förhållande. han sa att det är en process när man mognar eller utvecklas från ett tänkande in i ett nyare. jag tror han har rätt. men ibland är det en hård utveckling. kanske det är för att saker gått så fort och jag känner mig förvirrad och trött ibland. som att jag inte alls har lust att vara en del av hela den här grejen. jag ville ju bara vara med honom. men nu är det inte så enkelt längre. hela familjen finns liksom med i bilden. det är inte bara jag och en kille. som det var förr.
Hs brors fru sa till mig i helgen att vi måste ha det väldigt bra för hon känner att han är så himla annorlunda nu. mer stabil och lugn än han någonsin varit. det är fint att höra. för mig har han alltid varit såhär.